Sällan har livets ytterligheter varit tydligare åtskilda än just idag. Solen skiner utanför fönstret och det är första dagen på ett 9 dagar långt sportlov. Det borde inte behövas speciellt mycket mer för att sprudla av lycka inombords. Tyvärr ändrar inte vädret, eller det faktum att man får lite välförtjänt vila från jobbet, på det faktum att pappa är borta för alltid. Efter nästan 2 års kamp mot cancern förlorade han till sist orken. Det var förvisso väntat men man kan aldrig förbereda sig på något sådant. Jag sakar honom oerhört och våndas över att min mamma nu ska gå vidare i livet helt ensam, bara 52 år gammal. Det är fruktansvärt orättvist på alla sätt och vis.
Vila i frid pappa
Tage Lejon 9 okt 1950 - 26 feb 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Så oerhört tragiskt att Tage inte finns mer!!! Minns hur välkommen jag alltid kände mig hos dem... den goda maten och det glada, varma sättet... och att Anita nu ska vara själv.... Det är som du skriver, så orättvist! De var ju som ett. Måste vara fruktansvärt tungt för henne och alla er andra. Jag tänker på er och hoppas att ni på nått sätt hittar en väg ut ur detta.
SvaraRaderaKram Helen
På något sätt går det ju alltid. Jag hoppas bara att morsans hjärta klarar allt som kommer framöver. Vi kommer att göra allt för att hon ska klara detta på bästa sätt. Tack för dina ord.
SvaraRadera